I dag är det två veckor sedan jag opererades. Tiden har gått fort. Var på vårdcentralen och tog ur häftorna i dag. Agraffer heter det, dom liknar häftklamorna i tidningar. Så nu när jag tagit ur mina häftor är jag ohäftig då?   Vet ej, men hoppas kunna röra mig mer utan att det stramar i sidan där agrafferna satt. Får bara ta det lugnt så jag inte överanstränger mig nu när dom är borta.

Urtagningen gick bra, det nöps bara lite grann men har läkt bra. Är sur för dom hade gjort fel i bokingen så jag hade hamnat på läkarlistan i stället för på distiktsköterskornas patientlista. Receptionens slarv gjorde så jag fick vänta en timme! Jävligt onödigt om någon frågor mig! Jag var tillräckligt nervös ändå eftersom jag aldrig haft agraffer tidigare.  Jobbigt att först vänta, sen säga till ,sen vänta igen medans en sköterska kollade vad felet var. 

I dag har det gått en vecka sedan jag kom hem från sjukhuset. Jag måste säga att jag tycker framstegen går fortare hemma än på sjukhuset faktiskt. Visst vilar eller sover jag i bland pga trötthet och smärta, men läkeprocessen tar tid. Men jag mår bättre än före operationen. Den där sjukdomskänslan jag ständigt hade förut sedan en lång tid är borta. Sen känns det väldigt skönt att veta att njuren med cancer i är borta nu, och att jag kan återgå till mitt normala liv sakta men säkert. I augusti ska jag börja med bromsmedicin för den cancern som spritt sig till lungorna. Jag får ta en sak i taget, men det första steget med operationen har jag klarat. Det är stort, jag är glad över att ha klarat mig och tänker inte ge upp!

Nu efter operationen är jag sjukskriven 4-5 veckor, sen har jag semester 3 veckor. Så jag tar en dag i taget och känner vad jag klarar och inte. Det mesta går bra så länge jag tar det i min takt och om jag får vila när jag behöver. 

Onsdagen den 15e juni kom jag upp och gick. Visserligen med stöd av dels  av droppställningen på ena sidan, och dels med stöd av personal på andra sidan, men jag kom upp och jag gick! När attic och Viola kom lite senare var jag glad att visa dom att jag var uppe, så vi gick runt lite på min avdelning och satte oss i ett besöksrum, så jag skulle komma i från mitt rum lite. Tyvärr blev jag yr och kände mig konstig, så jag fick åka rullstol tillbaka till rummet sen. Vet inte vad som hände, men kanske tog jag ut mig. Det är svårt att veta hur mycket man orkar när man håller på att återvända till det normala livet.

På torsdagen den 16e juni åkte Viola hem till Gotland. Hon kom till sjukhuset hyfsat tidigt så vi skulle kunna prata och säga hej då ordentligt innan hon åkte. Runt kl 13 kom attic och Stefan också. Vi gick till besöksrummet och pratade. Där var det varmt och fönstren gick inte att öppna. Mitt rum hade två fönster och bara det ena gick att öppna, men endast med en halv cm. Jag beklagade mig att jag kände mig instängd. Då kom någon på den ljusa idén att ta ut mig i rullstol! Det var perfekt, precis vad jag behövde! Vi hann sitta och prata ute en stund innan Viola måste åka. Det blev tomt när hon åkte, men vi ses snart igen och jag uppskattar enormt mycket att hon var med som stöd! 

Fredagen den 17e juni kände jag mig lite deppad först. Det började kännas instängt på sjukhuset, och mitt tålamod började tryta. Inte gjorde det saken bättre av att det först krånglat med smärtlindringen. Efter det hade jag klåda och rev mig ganska ordentligt första dagarna, trots klådstillande medel. Dessutom svettades jag och var varm dygnet runt - också det någon bieffekt av läkemedlen. Jag hade ju först dropp med smärtstillande, plus tabletter. Jag mådde även illa i bland. Men rätt tidigt på fredagen tog dom bort det smärtstillande droppet, så jag var äntligen av med alla slangar som begränsat min rörlighet - som det inte räckte med att operationsområdet ömmade och gjorde så alla rörelser måste utföras sakta och på ett speciellt sätt.

Jag var glad över att vara av med alla slangar och gick runt på egen hand på avdelningen och satte mig i olika tomma besöksrum för att få vara för mig själv en stund. Det var ju mycket folk på avdelningen: patienter och personal dygnet runt, och på eftermiddagen besökare. Min rumskamrat hade få besökare och var lugn på dagen. Men på natten vaknade jag nästan varje timme av att hon pratade för sig själv eller satte ner vattenglaset med en smäll, eller av att personalen tittade till oss. Jag hade besök varje dag, men den tiden på dagen innan besökstiden började - och efter den slutade var det iaf inte lugnt. Rummet låg precis intill ingången till avdelningen, så jag hörde folk komma och gå hela tiden. 

Någon timme efter droppet togs bort blev jag trött och vilade ett tag. Jag somnade och vaknade sen och då hade attic kommit. Vi lånade en rullstol så jag fick komma ut igen - härligt! Det gick ju lättare än dagen före, eftersom jag nu var av med alla slangar och droppställningen! Jag blev på bättre humör av att komma ut också. Svärmor skulle också titta in lite senare. Pratade med henne om operationer och att jag kände mig svullen och att det kändes som det aldrig skulle gå över. Men som hon sa så hade det bara gått fyra dagar sedan operationen, och att man känner sig bättre sen bara det får gå ett tag. Det var som en pusselbit föll på plats när hon sa det - fyra dagar alltså. För sedan operationen verkade tiden ha gått så fort när jag såg bakåt, men det gick långsamt när jag försökte se framåt. På det sättet kändes det som det snarare gått fyra veckor sedan operationen, för alla läkare och sköterskor frågade ju ständigt hur mycket jag klarade och hur jag kände mig. Och då kändes det som jag aldrig skulle bli tillräckligt bra för att få åka hem.  Dessutom åt jag inte bra fast jag tog små portioner. Det gick sakta att äta och maten kändes konstig och smaklös. Vet inte om det alltid är så sjukhusmat uppfattas, sen kan även läkemedlen ha gjort sitt. När attic och svärmor åkt gick jag någon mer runda för att hålla i gång, och jag kände mig på bättre humör efter deras besök.

På lördagen den 18e juni kände jag mig bättre. Läkemedlen hade väl gått ur kroppen, för jag frös lite under natten och hade för första gången efter operationen på mig både lakan och filt i stället för bara lakan. Plus att jag kände mig piggare. När läkarna gick ronden sa dom att jag verkade så pigg så jag skulle få komma hem på lördagen eller söndagen! Jag blev så glad så jag trodde inte mina öron först! Vi diskuterade och kom fram till att jag skulle se under dagen hur jag kände mig, och var jag fortfarande bra på eftermiddagen skulle jag få åka hem då. Gissa om jag var glad när jag ringde attic och meddelade detta! Och han blev också glad! Jag skulle meddela honom senare om vilken tid jag skulle bli utskriven.

Eftersom jag fortfarande mådde bra på eftermiddagen kom rondläkaren tillbaka vid 15tiden och träffade mig. Han ställde lite frågor och gav lite information om min sjukskrivning, sen skrev han ut bla smärtstillande jag skulle behöva hemma. Jag hann duscha, fika och ringa attic om utskrivningen - han skulle möta mig hemma. En sköterska hjälpte mig beställa taxi och packa mina saker. Hon följde också med ner till taxin vid 17tiden och bar min väska eftersom jag inte får lyfta mer än max 3 kg under sjukskrivningen. Det kändes overkligt men underbart att äntligen få ha sina privata kläder och att få åka hem...

På morgonen den 14e juni mådde jag bättre och fick komma till min avdelning vid åtta eller niotiden. Det kändes bra att ha kommit från uppvaket, men samtidigt var allt nytt för mig som aldrig opererats innan. Jag är inte van att ha så ont man har efteråt, eller att vara sängliggande och behöva hjälp med typ allt. Efter att tidigare ha jobbat på äldreboenden och varit den som hjälpte andra så befann jag mig nu på andra sidan stängslet, eller hur man ska säga. Men i den situationen har man inget val. Personalen var iaf jättesnälla och trevliga. Ingen var otålig eller oförstående.

Dagen efter operationen var det meningen att jag skulle försöka komma ur sängen lite grann. Jag fick sitta upp och äta, och stod upp en liten stund, men jag var yr och hade ont. Det svåraste var att byta läge från liggande till sittande, det gjorde mest ont. Det var fortfarande problem med smärtlindringen där. För senare ville sjukgymnasten att jag skulle upp och gå en bit. Men då hade jag så ont att jag knappt kunde ändra läge från liggande till sittande när dom skulle hjälpa mig upp. Så då gick det inte alls. Några timmar senare satt jag på sängkanten och tvättade mig med tvättlappar som attic hämtade. Jag stod även upp lite och bytte kläder. Dagen därpå kunde jag komma upp och gå!

Jag hade en rumskamrat som gjorde samma operation två dagar efter mig. Hon är 87 år. Vi frågade när jag hade besök om hon ville att vi skulle gå till ett besöksrum - för att inte störa henne - men hon tyckte det bara var trevligt att jag hade besök! 

Den 9e juni hade jag tid på USÖ för information om operationen, och då blev jag egentligen inskriven - men fick gå hem på permision tills söndagen. Informationen tog några timmar. Viola skulle komma samma dag, men attic åkte tidigare så en av oss skulle kunna möta henne. Vi visste ju inte hur lång tid det skulle ta på USÖ för mig. 

Det var skönt att kunna tillbringa några dagar hemma med Viola och attic i min lägenhet. Vi umgicks, åt god mat och goda efterätter. Viola borde minsann bli en desertkock - heter det så? Hon kan det där iaf!

På söndagen den 12e juni blev jag inlagd på USÖ. Jag fick sova där och duscha med antibakteriellt medel, samt vara fastande från midnatt. Operationen gjordes måndagen den 13e juni.  Jag minns inte så mycket från den dagen, det mesta är dimmigt. Före operationen fick jag duscha i antibakteriellt medel igen, och ta på mig en sjukhusskjorta. Sen fick jag två alvedon och flytande lugnande medel. Urologen som skulle operera kom och pratade med mig när jag kom ur duschen, och då kändes det verkligen att det snart var dags.

Jag fick åka till operationen liggande i sängen ca kl 9 på morgonen. Först skulle jag få smärtstillande med en slang i ryggen var det planerat. Jag var lite orolig för det, eftersom slangen måste sättas i före jag blev sövd. Det fungerade inte. Nålen gick inte in i ryggen där den skulle eftersom jag har scolios - sned ryggrag. Så ryggkotorna sitter inte som dom gör normalt. Efter några försök gav dom upp och sa att jag skulle få smärtlindringen i magen och armen i stället, men det skulle göras efter sövningen. 

Sövningen och operationen gick bra. Jag hade blivit flyttad från sängen till operationsbordet. Sen fick jag andas i en mask, och jag måste ha somnat rätt fort, för jag minns bara att jag tog några andetag och tänkte - nu gäller det! 

Jag vaknade några timmar senare och var lite groggy. Det fanns hela tiden personal på uppvaktet. Dom frågade hur jag mådde. Jag var hes efter ha haft ett rör i halsen som andningshjälp, och så hade jag ont. Det var problem med smärtlindringen eftersom det tyvärr inte funkat i ryggen, vilket var mer effektivt. Jag fick nån spruta med smärtstillande, och jag hade även syrgas några timmar efter uppvakningen. Sen tog dom bort den. Men det var något problem med syresättningen. Jag var kopplad till en monitor, och efter syrgasen togs bort larmade monitorn så fort jag somnade. Personalen kom och jag fick tillbaka syrgasen. Som jag själv sa - jag behövde sova, men det gick ju inte när det pep hela tiden. Och som personalen sa så måste ju syresättningen och andningen fungera.

Det var meningen att jag bara skulle bli kvar någon timme på uppvaktet och sen få komma till min avdelning. Men eftersom smärtlindringen och syresättningen krånglade ville dom ha extra koll på mig, och sa att jag fick nog vara kvar på uppvaket över natten. Då blev jag orolig och ledsen. Dels för jag undrade om jag skulle klara mig, dels för att jag visste att på uppvaket fick man inte ta emot besök eller ha med mobil, för det skulle störa både deras utrustning och de andra patienterna på uppvaket. Personalen lugnade mig med att operationen hade gått bra, och jag skulle klara mig. Så fick jag låna deras telefon och prata en kort stund med mamma, attic och Viola. Så vilade jag lite, men när jag vaknade till igen hade dom bestämt att jag fick stanna där över natten. Men jag skulle få ett eget litet rum där, så jag kunde ta emot besök en stund! Då blev jag glad! Fast jag var dimmig av smärtstillande medel blev jag så glad när jag slog upp ögonen sen och fick se attic och Viola! Det var underbart att få träffa dom. Jag minns inte vad vi pratade om, eller hur länge dom stannade. Men jag minns att vi var glada över att jag klarat operationen, och att dom fick besöka mig trots att jag låg kvar på uppvaket.

Veckorna efter cancerbeskedet åkte mina känslor berg och dalbana. Ena dagen var jag ledsen och kände att varför ska jag som redan varit med om så mycket skit få det här också? Andra dagen var jag förbannad och bestämde mig för att kämpa till sista blodsdroppen. Har jag klarat så mycket annat svårt ska jag klara det här också!

På jobbet fick arbetsledaren och samordnarna veta detta med en gång eftersom det skulle komma att påverka mitt arbete med sjukskrivining och operation. Det tog några dagar till innan jag berättade för två jobbarkompisar jag litar på. Första tiden efter beskedet var jag stenhård med att det inte fick komma ut på jobbet att jag har cancer. Anledningen var att jag valde att jobba från beskedet och fram till operationen, för att komma hemifrån och kunna tänka på annat. Det hade ju inte funkat om jobbarkompisarna frågat saker hela tiden, eller kanske daltat med mig. Jag ville att allt skulle vara så normalt som möjligt tiden före operationen. Samtidigt var det skönt att några visste om det och förstod om jag var lite tyst och tankfull i bland. Och jag kunde prata med dom jobbarkompisarna om jag behövde, utan att det kom ut till hela arbetsplatsen. det var skönt. Efterhand fick några personer till veta, jag kände att jag inte bara kan försvinna utan att säga något till dom jag jobbat mest med den sista tiden. Sen kan jag i efterhand tänka att de av jobbarkompisarna som är uppmärksamma måste ha märkt något, fast de inte frågade. Dels pga mina ständiga läkarbesök, och dels pga att jag som varit mer social på jobbet blev tystare och mer allvarlig.

Tiden gick rätt fort och veckan före operationen kändes det lite overkligt att det snart var dags, fast jag hade väntat otåligt. 

Den 17e maj fick jag veta att jag har cancer. Jag hade visserligen mått konstigt ett bra tag och känt mig sjuk ofta, typ som när en influensa håller på att bryta ut. Men inte hade jag eller någon av mina nära och kära trott att orsaken till att jag mådde dåligt och ständigt fick gå på provtagningar var just cancer. 

En av alla undersökningar jag till slut fick göra var datortomografi. Det var den 3e maj. Då fick jag veta efteråt att det var "en tumör i njuren", men inte hur allvarligt. Jag visste inte ens om det var en godartad "knöl" eller om det var utvecklat till cancer. Dessutom fick jag veta det i telefon av min läkare, vilket är under all kritik! Så när jag efteråt skulle ringa attic var jag så chockad och ledsen, och rörde i hop saker och ting. Vilket tyvärr gjorde att han inte fick all information rätt då i början.  Men jag fick remiss till urologen på USÖ för samtal och information den 17e maj, och då fick attic följa med. Dels som stöd och dels för att han också skulle få veta allt ordentligt. 

Hos urologen fick vi se resultatet på min datortomografi på dator. Dom hade ju kollat alla organ, men jag kände liksom att något var fel så fort jag såg bilden. Det där med "en tumör i njuren" var väl sagt av min läkare för att skona mig lite. Med kalla fakta fick vi veta att den sjuka njuren var en stor elakartad cancertumör hela den, och den var dubbelt så stor som den friska njuren! Dessutom hade tumören funnits där länge, så cancern hade tyvärr spritt sig vidare till lungorna. Där fanns några små fläckar. Det blev en väldigt stor chock. Jag minns att en tanke som for genom mitt huvud var "Hur lång tid har jag kvar?".

Nu undrar ni förstås hur man kan ha en cancertumör och inte märka det fören det har gått lång tid. Anledningen är att njurcancer visar få symptom i början. Jag fick symptom från andra delar av kroppen. Tex kände jag mig sjuk - på väg att få influensa, jag hade ofta huvudvärk och var trött. Sen visade blodprov att jag hade lågt blodvärde och hög sänka. När inte järnmedicin hjälpte och vårdcentralen inte hittade var i kroppen jag hade en ev infektion blev jag skickad vidare till datortomografi...

 När jag bara visste att det var något med njuren hade jag hållit humöret uppe med vetskapen att man kan klara sig med en njure. Nu var det inte bara ena njuren utan även båda lungorna som var drabbade. Det var mycket vi fick ta in den dagen. Urologen sa att det vi ska göra är att operera bort den sjuka njuren, sen ska jag få bromsmedicin för lungorna efteråt. Vi pratade lite med henne och kontaktsköterskan, sen fick vi några minuter för oss själva innan sjukhuskuratorn kom för att hämta oss. Det kändes overkligt med hela beskedet, och fast jag haft frågor innan besöket så for allt runt i huvudet och kom inte fram. Jag blev så ställd av beskedet. Efter samtalet med kuratorn fick vi information av kontaktsköterskan igen. Då fick jag remiss till nya blodprover och en ny datortomografi. Dom behövde göra en ny för att kunna planera operationen som skulle bli 4 veckor senare. 

Stort TACK till ALLA som stöttat mig i samband med min operation! Om vi säger allt från pojkvän, familj, släkt, vänner, FBvänner och arbetskamrater så har jag nog fått med alla?! Stort tack för allt från praktisk hjälp och sjukhusbesök till omtanke och alla som höll tummarna. Uppskattar det enormt mycket! Detta har varit svårt, och vägen tillbaka är lång. Men det skulle ha varit mycket svårare utan allt stöd!

Texten ovanpå la jag ut på FB tidigare i dag. Ni som inte visste något innan undrar givetvis som några på FB: vad för operation?   Jo det ska jag tala om nu. Jag har opererat bort en njure det var cancer i. Eller rättare sagt, hela njuren var en enda elak tumör, dubbelt så stor som den friska njuren.

Det var en stor chock för mig, attic och min familj när vi i maj fick veta att jag har cancer. Därför fick inte alla veta direkt. Först min familj och svärmor. Sen de närmaste vännerna några i taget. 

Jag blev opererad i måndags, och kom hem i går. Ska uppdatera lite i efterhand hur det gick, men allt gick bra och jag orkar inte vara på internet så länge i taget nu i början. Men allt gick iaf bra. 

Stort tack igen, till attic som orkat kämpa med mig hela vägen och hjälper mig hemma nu, och hälsade på mig varje dag på sjukhuset! Och till Viola som åkte hit ändå från Gotland för att vara med några dagar före och efter, som hälsade på varje dag. Dessutom skämde Viola bort mig och attic med goda efterätter och trevligt sällskap, och när jag var inlagd städade hon min lägenhet och köpte en fin blomma. Tack ni och alla andra som stött mig, det betyder oerhört mycket för mig!